Skänk oss den lycka, som vår tunga
begär till dryck, men får i droppar blott.
Skänk lust, skänk kval i överfulla mått
och låt oss dö unga.

Ej hittar människan en ört bland gräsen,
som vind och väder snabbare slå ner,
och aldrig formar hon av markens ler
så skört ett käril som sitt eget väsen.

Väl bygger hon sig själv med sten på sten
av det hon vet och tror och vill och önskar,
men länge redan innan gräset grönskar
på gravlagd man, det templet vittrar hän
med spiran bruten som en torkad gren.

Än varar dagen. Templets jungfrur sjunga
och yr går leken under ängens björk.
Låt oss gå hem, när ängen ligger mörk,
och låt oss dö unga.